Är du en träningsprodukt lille vän?
På GIH fick vi undervisning i forskningsetik men inte i etik och moral för tränare. Där finns utvecklingspotential för tränarlinjen. Yrkeskategorier som arbetar med människor, speciellt då det handlar om att ändra människors livsvillkor och hälsotillstånd (som exempelvis läkaryrket) kan ha mycket nytta av teoretiskt tänkande kring moralfrågor. En tränare som aldrig reflekterar över sitt förhållningssätt riskerar att göra saker som ha/on långt senare inte kan känna sig stolt över. Är det lämpligt att kalla sina medmänniskor för träningsprodukter? Skall en tränare uppmuntra storslagna ambitioner trots att det kan leda till bitter besvikelse? Är sportslighet oförenligt med - eller en förutsättning för elitidrott? Ibland tänker jag att den instrumentella människosynen har ett för starkt grepp över idrottens värld. Jag vill inte behandla mina aktiva som själlösa mitokondriemaskiner (som rutinmässigt hasplar ur sig förutsägbara meningslösheter när en sportjournalist ställer nonsensfrågor som om de vore riktade till en bäbis). En del av ett ansvarsfullt tränarskap är att tala med folk, och om folk, på ett värdigt sätt. Nästa nummer av Idrott & Kunskap kommer att handla om fusk och moral. Det skall bli intressant att läsa.
